Jag har åkt skidor med pappa, som jag skrev om i förra inlägget.
Skidspårvarvet bestod av en raksträcka, en nerförsbacke och en uppförsbacke.
Och det är här själva uppenbarelsen slog mig som en rejäl käftsmäll.
Jag fick svart på vitt hur jag är som människa. Hur jag alltid har varit, och kanske skulle förblitt om jag inte åkte skidor den där dagen.
Uppförsbacken stapplade jag mig uppför. Gick uppför. Nästan la mig när och försökte dö.
Och när raksträckan kom, där det var busenkelt att köra - ger jag gärnet!
För där hade jag ju chansen att köra in lite tid!
Och sen kom nerförsbacken, där jag stakade mig fram för att få ännu mera fart. Vilket ledde till att när jag sen kom till uppförsbacken igen, så ahde jag absolut ingen kraft kvar.
"Hmmm.. jag kanske skulle försöka att ladda och köra lite lugnare på raksträckan, så ajg har ork att ta mig upp för backen?"
Låter kanske hur jävla självklart som helst, men det är inte så jag fungerar.
Först ger man allt, sen när det är enklare - ger man ännu mer. Jag hotar mig själv för att få den där sista superman kraften genom att typ tänka att någon ska döda mina barn om jag inte klarar det.
(Jag har ALDRIG påstått att jag är frisk!)
Och detta gäller alltså inte bara i skidspåret. Utan i allt, allt, allt jag tar mig för i livet.
Så jag har alltså insett, att man kan spara och samla kraft, under den lugna och enkla tiden, föra tt sedan öka och ha kraft när den behövs mer.
Wow.
Ps. Jag är 28 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar